HEMBESÖK

Förra veckan smygstartade jag lite med hembesök hos en kvinna, R, från Indonesien. Hennes barn var en vecka gammal och hade fått vara kvar på sjukhuset i flera dagar efter förlossningen utan att hon förstod varför. Hon behövde hjälp med att få papperna från sjukhuset förklarade för sig samt hjälp med amning och svar på sina frågor. Jag hade ambitionen att ta bussen hem till henne, men det var krångligare än jag trott och med mitt usla lokal sinne slutade det ändå med taxi, som ju här i Hong Kong är ganska billigt.

Hon bodde på Kowloonsidan en bra bit in åt landet. Taxin släppte av mig på en sidogata och sen skulle jag hitta nummer 20. I vilken annan stad som helst hade jag känt mig lite osäker på en slummig gata en bra bit utanför centrum men här är det annorlunda. Husnumren stod inte direkt tydligt utsatta så jag behövde hjälp att hitta. Jag frågade några av männen på gatan, ingen kunde engelska men efter bara någon minut hade säkert 10 män samlats för att försöka hjälp mig och de fick tillslut tag på en som visste vart jag skulle gå. Underbart med hjälpsamma människor när man behöver dem som bäst. 

På 8:e våningen genom en trång trappuppgång hittade jag R:s gula dörr och hennes hem. Ett litet rum, på cirka fyra kvadratmeter utan fönster. Litet, litet men hemtrevligt med madrass på golvet, musikspelare, fläkt, kläder på galgar i taket och sin lilla baby i ett hav av filtar på sängen. Hon var så glad att jag kommit till henne och hade tusen frågor om allt och inget, precis som alla nyblivna mammor hemma i Sverige  har. Jag stannade nästan en timma och hjälpte till med allt jag kunde. För henne var jag Miss Hanna, och hon var så oerhört tacksam att jag ville komma till henne.